har suttit och storbölat under filmen masjävlar. dels för att jag saknar dalarna, det där lugna fridfulla som aldrig tycks infinna sig här i stockholm. men också över känslan av hopplöshet. att man liksom missar chansen att på riktigt leva livet och se människor för vad dom är. man (=jag) sitter mest och tänker på det man ska göra eller det man inte har utan att för en sekund uppskatta det jag har här och det JAG ÄR. varför ska man behöva tänka så jävla mycket! fast som dom sa i filmen. ibland har man bara bestämt sig att någon (en själv t ex) är på ett visst vis. och det är fan så svårt att ta ner den perceptionen. kanske är dags att inventera och bilda en ny uppfattning om mig själv?

nu ska jag göra ett försök till att vara närvarande. har haft (bra att inleda med närvaro i dåtid) en underbar dag ute i naturen idag. suttit med björn vid brunnsviken och kollat på fisk och ankor. fick sedan åka en tur med jocces farsas motorbåt. vädret var blåsigt och solen ville bara titta fram stundvis, men vi hade det gött där bak i båten!

ska svänga förbi grannen en stund och sedan tåga vidare till björn som sitter hemma hos johan.

puss!